Hejdå Mwanza

Nu har vi lämnat Tanzania. Vi har ännu inte förstått att tre månader har rusat iväg och att vi skall åka hem till Finland snart. Vi är i Kenya nu på besök till barnhemmet där jag har varit volontär för 4 år sedan. 

Den sista veckan i Tanzania bestod av några familjebesök och med oss till de familjerna hade vi mat, leksaker och kläder. På onsdag delade vi ut 20 madrasser som vi hade fått av en man som äger en madrassfabrik. Den dagen kom en bajaj för att hämta madrasserna från vårt hus och jag och Josefine tog en taxi till skolan i Rwanhima eftersom vi hade fått kläder som vi skulle ge till familjerna. En ward officer var med och delade ut madrasserna och kläderna samt socialarbetaren, vår tolk och Kajuna. Vi har jobbat med 40 familjer och de flesta är i behov av madrasser. Vi var tvungna att välja ut 16 familjer som fick madrasser först och vi får hoppas att framtida volontärer kan dela ut till resten av familjerna om organisationen får fler madrasser. 

På fredag morgon hade jag och Josefine bjudit Kajuna till vårt hus. Vi ville ha ett lite annorlunda möte med honom eftersom det var vår sista dag så vi bjöd på frukost. Vi hade stekt plättar och kokat ägg, kaffe och te samt yogurt och mangojuice. Det blev ett trevligt sista möte och både han och vi tackade så mycket för vår tid i Mwanza. 

Nu är vi som sagt i Kenya och idag har vi besökt barnhemmet Phyllis Memorial Childrenshome där jag har varit volontär för 4 år sedan. Vi kom igår kväll och bor hos en familj som jag känner sedan tidigare, nära barnhemmet. I morse gick vi dit och möttes av glada barn och aunties and uncles som jobbar där. Jag mindes en stor del av barnen som har växt mycket på fyra år. Vi gick runt och tittade och hade Ruth 9 år som guide. Vi fick se skolan som nu har fått gungor och rutchkanor. På barnhemmet odlar de mycket nu bl.a. sukumawiki, tomater, paprika. De har också en fiskedamm och när fisken växt så skall de både äta den och sälja. De har en liten butik där också där de säljer tomat, vatten, godis, tvättmedel och annat smått som man behöver. Vi hjälpte uncle Maurice att dela ut lunch som bestod av ris, bönor och kokt kål. Efter maten lekte vi resten av eftermiddagen med barnen bl.a. kurragömma och ”under örnens vingar kom”. Resten av dagarna skall vi åka in till staden Nakuru, åka till en boardingschool för pojkar. På den skolan går en pojke nu som jag stod nära när jag var här sist så det blir roligt att hälsa på honom igen. Vi hade först tänkt att göra middag till barnen en kväll men p.g.a. tidsbrist så kommer vi att köpa godis, chips m.m. och dela ut efter middagen en kväll.

Vi vill tacka er alla som följt med på vår resa! Hoppas någon blivit inspirerad och kan tänka sig att åka som volontär. Vi rekommenderar både Ni Hekima Pekee i Mwanza och barnhemmet Phyllis memorial childrens home i Kenya. Hör gärna av er om ni har frågor och är intresserade av att åka som volontär eller utlandspraktik.

Så här fick vi fört madrasserna från vårt hus till skolan. Var nog lite fundersamma till en början hur vi egentligen ska få 20 madrasser på en moped, men vet ni här fixar man nog allt. "Hakuna Shida", Inga problem

Terese med sitt fadderbarn Obama på barnhemmet i Kenya

Vi hjälpte till att dela ut lunchen till barnen och fick även äta lunch med dem. Vi åt ris, bönor och kål.

Ruth, som visade oss runt på området.

Flickornas sovsal

Drömmar blev verklighet

Vår resa börjar lida mot sitt slut. Det känns inte som att vi är färdiga att lämna detta land ännu eftersom vi trivs så bra. Det kommer vara ledsamt att flyga hemåt nästa lördag men vi kommer att ta med oss många fina minnen från denna resa.

Vi skrev kort i senaste inlägg att vi har arbetat med familjerna och stöttat två familjer så att de har kunnat öppna egna små ”företag”. 

Den första familjen vi valde att hjälpa ekonomiskt är en familj med 15 familjemedlemmar. 2 döttrar och en mormor som bor tillsammans i ett litet hus i en by med alla sina barn. De har 1 madrass i huset och resten av familjemedlemmarna sover på golvet. Ena mamman är sjuk och ofta saknar de mat för dagen. Vi har gett skoluniform till det äldsta barnet som har börjat skolan. De övriga barnen är under 7 år så de är hemma. När vi gett skoluniformen besökte vi familjen för att ta reda på om de arbetar eller om de äger mark där de odlar. Det gjorde de inte och vi frågade vad de har för plan för framtiden, om de har någon. Då sa mormorn att de inte tycker det är någon vits med sin plan eftersom de aldrig kommer att kunna fullfölja den p.g.a. pengabrist och de har redan hört att vi inte ger pengar i hand till någon av familjerna. Vi frågade om planen ändå och den var riktigt bra. Ena mamman ville öppna en liten restaurang i centret, hon hade redan frågat om en lokal som hon kunde hyra. Hon hade bänkar, bord, tallrikar, muggar, kastruller och allt hon behöver för att tillreda maten. Det hon inte hade var pengar till hyran och inte heller ingredienser till maten. Summan hon behövde för att starta restaurangen var inte omöjlig för oss och vi ansåg att hennes idé var möjlig att utföra. Vi tog beslutet att hjälpa henne. En dag gick vi för att titta på lokalen och nästa gång kom hon till Buhongwa som är närmsta ställe att handla på i området. Vi köpte ris, matolja, socker, salt och majs. Hon åkte till restaurangen med varorna och två dagar senare hade hon öppnat och det gick bra fick vi höra när vår tolk ringde henne. Den här veckan hade vi bestämt att vi skulle besöka restaurangen och hjälpa henne att göra en soppa. Jag och Josefine ville hjälpa henne i början så att hon skulle få in lite mer pengar och vi ville att hon skulle ha en lite speciell maträtt som skulle locka kunder. De flesta lokala restaurangerna här säljer chapati (tunnbröd), chai (te), mandazi (friterad, påminner lite om våra munkar) o.s.v. Så på morgonen åkte vi tillsammans med vår tolk för att handla ingredienser till soppan. Potatis, morot, lök, paprika, getkött, spagetti, buljong och salt var ingredienserna. Vi köpte också en kniv så att hon skulle kunna hacka allt till soppan. När vi kom dit lärde vi henne hur hon skulle hacka och tillreda soppan. Spagetti var lite nytt för dem och det var det som vi tänkte att skulle vara intressant för kunderna att äta. Hon kokade soppan utanför restaurangen på öppen eld. Det kom och gick människor som var lite nyfikna på vad vi gjorde. När vi var klara så köpte vi en sopp portion till vår tolk och han tyckte om den. Senare på kvällen hade mamman hört av sig till honom och tackat eftersom 21 personer hade köpt soppan så inkomsten den dagen hade varit mycket bra. Vi räknade ut att hon har råd med en månadshyra för pengarna hon fick när hon sålde soppan. Det här är alltså första familjen vi har hjälpt så att de kan bli självförsörjande och förhoppningsvis går detta bra nu så att barnen har råd att börja i skolan när de blir 7 år. Pengarna som vi stöder och hjälper familjerna med är våra pengar som vi fick när vi sålde de handgjorda tvålarna hemma i Finland innan vi åkte hit. Till den här restaurangen är det Josefines mamma som hjälpt till. Med hjälp av hennes bidrag har vi nu hjälpt den här familjen med 15 familjemedlemmar så vi tackar så mycket för det.

Nästa familj som vi har hjälpt den här veckan är en familj med en mamma och pappa samt 4 barn. Vi frågade om deras situation på familjebesöket och pappan ville ha 1 miljon shilling för att köpa mark och odla grönsaker. Det är för mycket pengar för oss eftersom vi har så många familjer att hjälpa. Då vände vi oss till mamman och frågade. Hon överraskade oss lite när hon sa att hon är sömmerska och vill öppna en butik i centret där hon kan sy kvinnokläder. Hon har lokalen färdig men behöver hjälp med första månadshyran och symaskin samt material. Vi blev så glada att hon hade den här idén och att hennes man stöttade henne i detta och ville att hon skulle få chansen att öppna sitt eget. Vi bestämde en dag när vi skulle mötas i Mwanza centrum för att köpa det hon behövde. En morgon denna vecka kom hon och vår tolk till centrum och vi gick på en gata full med butiker som sålde mattor, elapparater, tyger, frisörsalongs tillbehör o.s.v. Vi hittade symaskinsaffären där de säljer fina maskiner. Vi köpte en maskin och sedan gick vi för att handla tyg. Hon ville ha fyra tyger i olika färger, dragkedjor i olika färger, tråd och knappar. Josefine kom på att hon skulle vilja att mamman syr en klänning till henne. Mamman som har restaurangen gjorde vi en soppa med så att hon skulle få in lite extra pengar och nu får den här mamman sy en klänning så att hon får in lite mer pengar i början också. Josefine köpte tygerna hon ville ha själv och dagen efter skulle vi besöka butiken så att mamman skulle kunna ta måtten. När vi handlat allt så kom vår bajaj chaufför för att hämta tolken och mamman och de lastade in maskin och tygerna i det lilla fordonet. Nästan allt är möjligt i detta land. Vi tänkte först hur de skall få hem allt, kanske vi måste beställa en stor taxi. De bara skrattar åt oss och ordnar det själva för det mesta, ”hakuna shida” inga problem.  När de hade åkt hem med sakerna stannade jag och Josefine i centrum och funderade på vad hon skall göra med sin 3 månaders baby när hon skall arbeta. Vi kom på att vi skall köpa en babysäng till honom som hon kan ha i butiken på golvet bredvid sig när hon arbetar. Dagen därpå besökte vi hennes butik. Där möttes vi av hennes man som tackade och var glad, hennes mormor var där, hon själv och några andra bekanta. Mamman höll på att sy upp ett klädesplagg redan som någon hade beställt. Hon blev glad för babysängen och sen tog hon måtten på Josefine. Vi skall åka och hämta klänningen på tisdag nästa vecka. Vi berättade för henne att hon får ringa vår teamleader Kajuna genast om det är något hon funderar på och vi sa också att framtida volontärer kommer att besöka henne och se hur det går så hon har organisationens stöd hela tiden.

Det här är den andra familjen som vi har hjälpt nu och det känns verkligen som att de kommer att lyckas med sina nya arbeten. 

Nästa vecka är vår sista och då delar vi ut madrasser som vi har fått av en man som äger ett företag som tillverkar madrasser. Vi har 20 madrasser nu så vi har valt ut de familjer som behöver dem mest och hoppas att det finns resurser i framtiden så att alla familjer kan få madrasser eftersom det verkligen behövs i de flesta hem här. 

Såhär ser restaurangen ut

Soppan vi gjorde

 

Symaskinen vi har köpt

Här sov hennes son på dagarna

.. men så köpte vi denna fina baby-bed!

Finnish charity party

Vi har varit lite tysta på bloggen den senaste veckan eftersom vi har varit upptagna med ett evenemang vi själva har ordnat. När vi har jobbat här med familjerna nu och sett vilka behov som finns och hur viktigt det skulle vara att få mer sponsorer för organisationen så kom vi på en idé. Vi hade möte för ca 3 veckor sedan med vår teamleader och han hade själv kommit fram till att det skulle vara viktigt att människor här i Tanzania skulle bli medvetna om hans organisation. Han hade bjudit en evenemangplanerare till mötet och vi började fundera vad vi kan göra här. Någon form av välgörenhetsevenemang blev sagt. Efteråt började jag, Josefine och Elin fundera hur många människor vi känner här som vi kunde bjuda. Vi kom fram till att vi känner ett trettiotal människor här och många av dem är egna företagare och tycker att vårt volontärarbete här låter intressant. Alla våra vänner här har varit fantastiska under dessa tre månader. De har alltid bjudit med oss på fester, middagar och välkomnat oss till Mwanza, därför tyckte vi också att en välgörenhetsfest med finländsk mat och bål skulle vara roligt så vi också kunde ge dem en rolig kväll som vi har ordnat.

Vi hade vår fest på ett hotell i centrum som heter Gold crest. Vi flickor och vår evenemang planerare hade ett möte med en av cheferna på hotellet. Han tyckte om vår idé och sa att vi får ha festen där i en av restaurangerna. Vi fick också lov att vara med kockarna i köket och tillreda vår meny med deras hjälp. Vi skrev en lista på alla ingredienser vi behövde och de handlade dem. Lördagen före eventet prövade vi att göra menyn och chefen och kökschefen fick smaka och vi fick klart godkänt.

Vår meny bestod av: maletköttpajer, potatissallad, grönsallad, räktoast, vaniljglass och äppelpaj. Vi hade också blandat bål och Heineken hade sponsrat oss med 96 ölflaskor. Gästerna tyckte om maten, speciellt maletköttpajen. Allt i vår meny var nytt och annorlunda för gästerna och vi fick många fina kommentarer. 

Vi hade designat våra inbjudningskort tillsammans med eventplaneraren och de gav vi till våra bekanta, evenemangplaneraren bjöd sina bekanta som alla hade egna företag eller arbetade för något företag. Vi bjöd 50 personer och ca 35 gäster dök upp så vi var mycket nöjda. Det var nervöst innan eftersom vi hade skrivit att festen börjar 18.30 men det var inte många som dök upp då ännu. Vi var dock medvetna om att detta är Afrika så tidsuppfattningen är annorlunda än hemma i Finland. 21.30 hade de flesta kommit och alla åt av maten och drack. Vår teamleader hälsade alla välkomna och sen var det Josefines, min och Elins tur att ha en presentation om vårt arbete ute på fältet. Eftersom Elin jobbar på ett annat ställe så berättade hon först lite om det och att hon gör familjebesök och har registrerat döva och stumma barn som inte går i skolan. Sen höll vi vår presentation, vi hade gjort en powerpoint med bilder och tog upp det viktigaste att vi stöder barn till skola med uniformer, gör familjebesök och sen följer vi upp och ser hur det går för familjerna. Vi visade bilder från när vi har tagit mått av barnen för skoluniformerna, när vi delade ut uniformerna och lite bilder hur det kan se ut i ett hus när det saknas madrasser och huset har stora hål i väggarna o.s.v. 

Efter presentationen gick vi runt och pratade med gästerna och alla tackade och tyckte att vår presentation var bra och rörande. Vi sålde också t-shirts och pengarna går till organisationen. På t-shirten stod det en text på swahili som betyder ”din lycka är min lycka” på svenska.

Två gäster på festen arbetar på radio här i Mwanza. De skall göra ett program om organisationen och om familjerna. De berättade också att de planerar att ha hela juni månad som en välgörenhetsmånad. Människor får donera kläder, madrasser, skor, pengar o.s.v. till radiostationen och de kommer i sin tur föra det vidare till vår organisation. Så det var verkligen en otroligt bra sak för oss att vi lyckades få dem att hjälpa till.

Detta är alltså vad vi gjort den senaste tiden. Vi har också hunnit med några familjebesök men återkommer om det senare eftersom vi kommer att stödja tre familjer till denna vecka med ett litet café och en sömmerska skall öppna en butik i centrum där hon skall sy kvinnokläder.

Vi är mycket nöjda med vår fest och glada att vi tre flickor har åstadkommit något sådant i ett främmande land med hjälp av fantastiska människor.

Förbereder inför kvällen

 

Elin och Kennedy, som jobbar för organisationen

Kajuna som hälsar på några gäster

Presentation i full gång

Elin säljer T-shirts

Inbjudningskorten