Terese och Josefine i Tanzania: Drömmar blev verklighet

Vår resa börjar lida mot sitt slut. Det känns inte som att vi är färdiga att lämna detta land ännu eftersom vi trivs så bra. Det kommer vara ledsamt att flyga hemåt nästa lördag men vi kommer att ta med oss många fina minnen från denna resa.

Vi skrev kort i senaste inlägg att vi har arbetat med familjerna och stöttat två familjer så att de har kunnat öppna egna små ”företag”.

Den första familjen vi valde att hjälpa ekonomiskt är en familj med 15 familjemedlemmar. 2 döttrar och en mormor som bor tillsammans i ett litet hus i en by med alla sina barn. De har 1 madrass i huset och resten av familjemedlemmarna sover på golvet. Ena mamman är sjuk och ofta saknar de mat för dagen. Vi har gett skoluniform till det äldsta barnet som har börjat skolan. De övriga barnen är under 7 år så de är hemma. När vi gett skoluniformen besökte vi familjen för att ta reda på om de arbetar eller om de äger mark där de odlar. Det gjorde de inte och vi frågade vad de har för plan för framtiden, om de har någon. Då sa mormorn att de inte tycker det är någon vits med sin plan eftersom de aldrig kommer att kunna fullfölja den p.g.a. pengabrist och de har redan hört att vi inte ger pengar i hand till någon av familjerna. Vi frågade om planen ändå och den var riktigt bra. Ena mamman ville öppna en liten restaurang i centret, hon hade redan frågat om en lokal som hon kunde hyra. Hon hade bänkar, bord, tallrikar, muggar, kastruller och allt hon behöver för att tillreda maten. Det hon inte hade var pengar till hyran och inte heller ingredienser till maten. Summan hon behövde för att starta restaurangen var inte omöjlig för oss och vi ansåg att hennes idé var möjlig att utföra. Vi tog beslutet att hjälpa henne. En dag gick vi för att titta på lokalen och nästa gång kom hon till Buhongwa som är närmsta ställe att handla på i området. Vi köpte ris, matolja, socker, salt och majs. Hon åkte till restaurangen med varorna och två dagar senare hade hon öppnat och det gick bra fick vi höra när vår tolk ringde henne. Den här veckan hade vi bestämt att vi skulle besöka restaurangen och hjälpa henne att göra en soppa. Jag och Josefine ville hjälpa henne i början så att hon skulle få in lite mer pengar och vi ville att hon skulle ha en lite speciell maträtt som skulle locka kunder. De flesta lokala restaurangerna här säljer chapati (tunnbröd), chai (te), mandazi (friterad, påminner lite om våra munkar) o.s.v. Så på morgonen åkte vi tillsammans med vår tolk för att handla ingredienser till soppan. Potatis, morot, lök, paprika, getkött, spagetti, buljong och salt var ingredienserna. Vi köpte också en kniv så att hon skulle kunna hacka allt till soppan. När vi kom dit lärde vi henne hur hon skulle hacka och tillreda soppan. Spagetti var lite nytt för dem och det var det som vi tänkte att skulle vara intressant för kunderna att äta. Hon kokade soppan utanför restaurangen på öppen eld. Det kom och gick människor som var lite nyfikna på vad vi gjorde. När vi var klara så köpte vi en sopp portion till vår tolk och han tyckte om den. Senare på kvällen hade mamman hört av sig till honom och tackat eftersom 21 personer hade köpt soppan så inkomsten den dagen hade varit mycket bra. Vi räknade ut att hon har råd med en månadshyra för pengarna hon fick när hon sålde soppan. Det här är alltså första familjen vi har hjälpt så att de kan bli självförsörjande och förhoppningsvis går detta bra nu så att barnen har råd att börja i skolan när de blir 7 år. Pengarna som vi stöder och hjälper familjerna med är våra pengar som vi fick när vi sålde de handgjorda tvålarna hemma i Finland innan vi åkte hit. Till den här restaurangen är det Josefines mamma som hjälpt till. Med hjälp av hennes bidrag har vi nu hjälpt den här familjen med 15 familjemedlemmar så vi tackar så mycket för det.

Nästa familj som vi har hjälpt den här veckan är en familj med en mamma och pappa samt 4 barn. Vi frågade om deras situation på familjebesöket och pappan ville ha 1 miljon shilling för att köpa mark och odla grönsaker. Det är för mycket pengar för oss eftersom vi har så många familjer att hjälpa. Då vände vi oss till mamman och frågade. Hon överraskade oss lite när hon sa att hon är sömmerska och vill öppna en butik i centret där hon kan sy kvinnokläder. Hon har lokalen färdig men behöver hjälp med första månadshyran och symaskin samt material. Vi blev så glada att hon hade den här idén och att hennes man stöttade henne i detta och ville att hon skulle få chansen att öppna sitt eget. Vi bestämde en dag när vi skulle mötas i Mwanza centrum för att köpa det hon behövde. En morgon denna vecka kom hon och vår tolk till centrum och vi gick på en gata full med butiker som sålde mattor, elapparater, tyger, frisörsalongs tillbehör o.s.v. Vi hittade symaskinsaffären där de säljer fina maskiner. Vi köpte en maskin och sedan gick vi för att handla tyg. Hon ville ha fyra tyger i olika färger, dragkedjor i olika färger, tråd och knappar. Josefine kom på att hon skulle vilja att mamman syr en klänning till henne. Mamman som har restaurangen gjorde vi en soppa med så att hon skulle få in lite extra pengar och nu får den här mamman sy en klänning så att hon får in lite mer pengar i början också. Josefine köpte tygerna hon ville ha själv och dagen efter skulle vi besöka butiken så att mamman skulle kunna ta måtten. När vi handlat allt så kom vår bajaj chaufför för att hämta tolken och mamman och de lastade in maskin och tygerna i det lilla fordonet. Nästan allt är möjligt i detta land. Vi tänkte först hur de skall få hem allt, kanske vi måste beställa en stor taxi. De bara skrattar åt oss och ordnar det själva för det mesta, ”hakuna shida” inga problem. När de hade åkt hem med sakerna stannade jag och Josefine i centrum och funderade på vad hon skall göra med sin 3 månaders baby när hon skall arbeta. Vi kom på att vi skall köpa en babysäng till honom som hon kan ha i butiken på golvet bredvid sig när hon arbetar. Dagen därpå besökte vi hennes butik. Där möttes vi av hennes man som tackade och var glad, hennes mormor var där, hon själv och några andra bekanta. Mamman höll på att sy upp ett klädesplagg redan som någon hade beställt. Hon blev glad för babysängen och sen tog hon måtten på Josefine. Vi skall åka och hämta klänningen på tisdag nästa vecka. Vi berättade för henne att hon får ringa vår teamleader Kajuna genast om det är något hon funderar på och vi sa också att framtida volontärer kommer att besöka henne och se hur det går så hon har organisationens stöd hela tiden.

Det här är den andra familjen som vi har hjälpt nu och det känns verkligen som att de kommer att lyckas med sina nya arbeten.

Nästa vecka är vår sista och då delar vi ut madrasser som vi har fått av en man som äger ett företag som tillverkar madrasser. Vi har 20 madrasser nu så vi har valt ut de familjer som behöver dem mest och hoppas att det finns resurser i framtiden så att alla familjer kan få madrasser eftersom det verkligen behövs i de flesta hem här.