Vecka 16

 Sist vi skrev hade vi haft möten med familjerna och chairmannen. Helgen var ledig så på söndag hade vi volontärer och Lena bestämt att bjuda Kajuna som är vår teamleader och hans tre döttrar på pannkakstårtskalas. Vi hade handlat kalasmuggar och tallrikar för barnen och sen gjorde vi en pannkakstårta. Lena stekte plättar och så lade vi mosad banan, grädde och nutella emellan och garnerade med godis. När våra gäster kom var de festklädda med klänningar och fina skor. Elin hade med sig ballonger till Tanzania så de hade vi hängt upp. Flickorna var glada och tyckte om tårtan. Det var precis som ett barnkalas hemma i Finland, först åt vi och drack mangosaft och sen lekte vi med ballongerna och umgicks. Det blev en toppendag.
På måndag gick jag och Josefine till Tilapia och möttes av en av ägarna. Han frågade hur vår dag hade varit och berättade att han gett kex till en skola engång när andra volontärer varit här. Vi sa att vi hade varit till ett barnhem här i närheten och då hade vi också haft med oss kex och saft till barnen. Sen sa jag att vi kommer att besöka barnhemmet fler gånger för huset de bor i är väldigt litet och de har inte så mycket där som t.ex. mat och husgeråd. Han frågade vad de behöver. Vi sa att de inte hade haft dricksglas åt alla barnen när vi bjudit på saft så de hade fått vänta och dricka i turer. Han tog upp sin telefon och ringde ett samtal och sa: Jag behöver 36 muggar, 36 tallrikar, ämbaren att ha vatten eller tvätta kläder i och kex. Det skall vara här på hotellet ikväll så två flickor kan hämta det och föra det till ett barnhem. Vi stod bara och gapade och visste inte hur vi skulle tacka. Han sa bara att vi inte behöver tacka. När vi skulle gå hem så fick vi sakerna och Josefine och jag fick även varsin långkjol från Indien. Ägarna är från Indien på Tilapia.
På måndagen tog jag, Josefine och Julia en taxi till Pamoja barnhemmet och förde dit sakerna. De blev väldigt glada och tackade för sakerna. Vi planerar även att åka dit och göra middag till barnen någon kväll sålänge vi är här.

På måndag hade vi möte med alla volontärer och de andra som jobbar för organisationen. På tisdag åkte vi till två streets för att träffa barnen vi skall stödja till skolan. På första streeten möttes vi av ett trettiotal barn och deras föräldrar. Vi hade med oss en skräddare och en skomakare som skall tillverka skoluniformerna och skorna till barnen. Vi tog upp deras namn och fotograferade dem, det var även barn under 6 år där som inte kommer att gå iskolan. De barnen var väldigt viktiga med att vi också mätte dem och fotograferade dem. Det gjorde vi för sakens skull så att de fick känna sig sedda. Den streeten där vi började så var den som hade blivit klassad som den mest behövande platsen. Där kommer vi att stödja barnen först och börja besöka familjerna enskilt och se vad de är i behov av. När vi varit där så gick vi till den streeten där de också är i stort behov av hjälp. Det var inte riktigt lika många barn och föräldrar där men vi fick tagit måtten på några barn och prata med dem. Vår teamleader Kajuna är mycket duktig på att prata med föräldrarna och barnen. Det blir så avslappnat och naturligt när han pratar, han ser alla och får dem att skratta och känna sig delaktiga. Det var tre pojkar där som var i 6-7 års åldern som inte var så glada. Man kunde se att de var undernärda och att det finns problem någonstans i deras liv. För att få pojkarna att skratta lite och prata så tog Kajuna sin digitalkamera och visade dem hur man tar foton. De blev väldigt intresserade och pratade mera. Det är ett bra sätt att få dem att öppna sig och få lite liv i dem. Vi har även märkt att vissa barn blir väldigt blyga när jag och Josefine är där. De har inte sett vita människor förut så det kan nog vara skrämmande för dem. Deras mammor skrattar när de blir rädda och tar dem i famnen. Vi hoppas att de små barnen kommer att bli vana med oss under familjebesöken så att de ser att vi inte är farliga. :)
På onsdagen var vi till den tredje streeten och mätte barnen där. I det området fanns det många barn som redan går iskolan men saknar något av sin skolutrustning som t.ex. skor eller kanske kjolen håller på att gå sönder. Så där skall vi under familjebesöken ta reda på vad exakt de behöver om de inte behöver hela skolutrustningen.
Vi gjorde även vårt första familjebesök på onsdagen. Det var mamma med flera barn som levde fattigt. Vi skall stödja ett barn i den familjen till skola eftersom barnet är ganska gammalt och måste få återvända till skolan innan det blir för gammalt. Det var ett intressant besök och det var positivt. Mamman svarade på frågorna hon fick om familjesituationen och var tacksam för att hennes barn skall få gå iskolan. Vi skall besöka henne igen och försöka handleda och hjälpa henne så att hon skulle ha råd att försörja sin familj.
Idag, torsdag hade vi möte på kontoret. När vi kom dit fick träffa en ung man som kommer att komma med oss på hembesök och vidare arbete i familjerna. Vi har inte haft någon som kan engelska och som känner till området där vi skall arbeta. Nu har Kajuna hittat en sådan som kommer med oss på tisdag på de första hembesöken. Det skulle vara omöjligt för oss att göra hemsbesök utan en tolk så vi är mycket glada att vi har honom nu.
Nu har vi fått påsklov och forsätter nästa vecka med nya roliga utmaningar.

Glad påsk och ta hand om varandra!

Sakerna vi fick till barnhemmet

Kalas!

Vår hund, Myrksy

Julia och Terese som förbereder tårtorna

Volontärerna + barnen

På första streeten på tisdag

De små fick även sina mått tagna

Skomakaren ritade av fötterna på barnen för att kunna göra skor

Vår handledare med barnen

Kajuna försöker få barnen att öppna sig genom att låta dem prova hans kamera.

Street 3 på onsdag

Veckan

Denhär veckan har vi haft möten med familjer som har barn hemma som inte går iskolan. Som vi skrivit förr är staden uppdelad i olika wards, alla wards har streets och varje street har en chairman som är vald av människorna. De har förtroende för den personen och om det finns problem eller om någon behöver hjälp med något så vänder de sig till chairmannen. Av 17 streets har 4 streets blivit utvalda där vi skall träffa de 10 familjerna som har störst behov av stöd på varje street. Det är alltså 40 familjer som vi skall träffa. Denhär veckan har vi haft ett första möte med dem, chairmannen har bett att en ur varje familj kommer till hans hus och då har jag, Josefine och Kajuna åkt dit tillsammans med en socialarbetare. Familjerna har inte vetat varför de har blivit bjudna till chairmannen förrän vi har berättat vad det är vi gör. Vi har upplevt att de har blivit positivt överraskade och tacksamma när de väl fått reda på att vi skall stödja deras barn till skola samt handleda och hjälpa till i familjen.

När vi stödjer barnen till skola så betyder det att barnen får en skoluniform, väska, pennor, skor, suddgummi och annat material. Skolan är gratis men dessa skoluniformer och material stödjs de med. Vi  skall anteckna vad barnen har av dessa saker som skor, byxor o.s.v. och det de inte har skall de få. Vi har ett papper där det står vad vi skall ta reda på allt från personuppgifter till vad barnen har på sig.

När vi åkt till mötena har vi först tagit en daladala till Buhongwa, sen har vi tagit en bajaj som är en sorts trehjulig mopedbil med öppna fönster. Det är ganska intressant att åka ut på landsbygden här, det är gropiga vägar så ibland är vi tvugna att stiga av och gå en bit så chauffören kommer sig fram genom stora gropar i vägen och om han fastnar blir vi tvungna att knuffa på. Det är smala sandvägar och runtomkring är det träd,buskar och odlingar vilket gör det svårt att se vart man är påväg, när vi kom till en plats där vägen delade sig ringde vi till chairmannen och frågade om vi skulle ta höger eller vänster. Vi fick till svar att vi skulle följa solen, problemet var att solen var exakt på mitten av vägarna så sådana gånger är det lite svårt. Det finns dock oftast människor att fråga vägen av så det har fungerat bra. 

När vi kommit fram till chairmannens hem så har han placerat ut trädgårdsstolar under ett mangoträd, under alla fyra mötena med de fyra chairmännen har vi suttit under mangoträd i en ring. Vissa av familjerna sitter i gräset, på en presenning eller på stolar om det räcker åt alla. När vi kommit fram har vi hälsat på alla och skakat hand. Kajuna har delat ut ett papper så personerna får skriva ned vad de heter. På detta sätt får vi reda på vem som kan skriva. Det har varit ca 2 personer av 10 på varje möte. Det har varit många kvinnor som kommit och representerat sina familjer och några äldre män. Vi har fått reda på att i de familjer där de är i behov av stöd är det ofta mor och farföräldrar som tar hand om sina barnbarn. Det kan vara så att ena föräldern är ensamstående och inte orkar eller klarar av att ta hand om barnen så de lämnar dem till sina föräldrar. De andra som varit med på mötet har varit unga mammor med många barn som har svårt att försörja sin familj.

När vi presenterat oss och fått höra deras namn, så har Kajuna berättat om organisationen Ni hekima pekee och vad det är vi gör. Han berättar att vi kommer att ta reda på hur många barn de har som inte går i skolan och då skall vi ordna skolplats och skoluniform till barnen. Han berättar om att jag och Josefine kommer att göra hembesök med en handledare som kan deras språk. När vi gör hembesöken så vet familjerna nu att vi inte kommer för att rota i deras privatliv för att sedan föra det vidare vad vi fått reda på. De vet att kan anförtro sig och vi har tystnadsplikt. Han berättade också att om vi tar foton så kommer vi alltid att fråga lov. Om ett barn t.ex. är naket så ber vi någon att sätta kläder på barnet och sedan ta en familjebild. Om vi vill fotografera toaletterna t.ex. så är det endast för att ha det som hjälp om vi skall försöka förbättra toaletterna. Detta handlar om hygien och det skall vi hjälpa till med också. Familjerna har fått en bra bild av vad vi kommer att göra. De är positivt inställda till hembesöken.

Efter presentationen av oss och organisationen har de fått ställa frågor och komma med önskningar. På alla mötena har de velat ha råd och stöd av oss. Det är bra att de vill eftersom det är mest det vi kommer att kunna hjälpa till med. Vi kommer att handleda och diskutera fram lösningar tillsammans med familjerna. Skulle man komma och ge mat till alla familjer för en vecka skulle det hjälpa tillfälligt, men om man hjälper dem att hjälpa sig själva genom att komma på hur de skall klara sig på långsikt med skola, egen försörjning, mat, hygien, då bygger man upp en mer hållbar framtid. Vi fick också frågor om hur det är om ett barn inte vill gå i skolan, vad gör vi då. Vi svarade om det skulle vara så. Så diskuterar vi med barnet och försöker få fram orsaken till detta. Är det en lärare som de inte kommer överens med, är det något annat problem i skolan t.ex. Då pratar vi med skolan och försöker hitta en lösning. Går det inte, försöker vi hitta en annan skola dit barnet kan förflyttas. Det finns alltid lösningar. En annan fråga var om en familj har ett dövt eller stumt barn, kan de gå i skolan. Svaret var att i just det området finns inte en skola för dessa barn. Men om vi hittar flera döva eller stumma barn i området så kan vi ordna kvällsundervisning någonstans i området och om det skulle hittas 7 barn så är det tillräckligt för att bilda en klass. Vår teamleader  som hållit i mötena har en lång erfarenhet av familjearbete och vi har verkligen haft en lärorik vecka med honom. Han ser verkligen alla på mötena och har bra svar på alla frågor som ställs. 

Vi har nu konstaterat att 2 streets har lite bättre situationer. Vi har märkt det eftersom de har varit rena och haft hela kläder, de har inte varit undernärda, de har haft skor på fötterna. Området där de bor har varit ett bra område där de kan odla sin egen mat. De berättade själva att de klarar sig ganska bra på egen hand med maten de odlar eftersom det var 1 kvinna av 10 kvinnor som varit in till centrum av Mwanza. De andra har aldrig varit eller eventuellt en gång per år. Det de behöver på dessa områden är råd, det sa de själva när vi frågade vad de förväntar sig av oss. 

De två andra områdena där vi haft möte har större behov av stöd. Det har vi märkt för det första på området, de har apor och babianer som vi själva har sett när de sprungit i fältet och ätit av det som odlas. Detta är ett stort problem att de inte kan odla mat åt sig p.g.a. djuren som äter upp det. Flera av personerna har varit smala, saknat skor, någon var funktionshämmad, vissa klagade på sjukdomar och vi har även stött på berusade personer och det framkom att alkoholproblem är vanligt i dessa områden.  I dessa områden kommer vi inte kunna stödja ett barn till skola och sedan tro att det är bra så. Vi måste hjälpa hela familjen. Vi berättade för dem att en familj är ett team. Alla medlemmar måste vara friska och hjälpa till för att teamet skall fungera. Vi berättade att organisationen jobbar på ett sådant sätt, att när vi ser ett problem som behöver åtgärdas så hänvisar vi personen som behöver hjälp till någon organisation som hjälper med just problemet i fråga. Det finns organisationer här som hjälper undernärda barn t.ex. så hittar vi ett barn som behöver närning kan vi kontakta en sådan organisation. 

Efter mötena har vi tagit en gruppbild och tackat för oss. Det har varit en bra vecka när vi fått möta familjerna på detta sätt. Det är mycket bättre att de har sett oss och fått veta vad vi skall göra istället för att vi skulle komma direkt till deras hem utan att de fått möta oss på detta vis först.

Nästa vecka har vi möte på måndag inom organisationen. Då skall vi planera hur vi skall gå vidare med familjerna. Det kommer att ta länge om vi skall börja med familjebesök till 40 familjer så det är på tal att vi skall ha nya möten med föräldrar som tar med sina barn så vi får ta uppgifter om barnen och få dom till skolan så de kan börja så snart som möjligt. Efter det skulle vi börja besöka familjerna och se vad de är i behov av. 

Med denna vecka som start på vår praktik, kan vi nu konstatera att veckorna fram till sista maj när vi reser till Finland kommer att gå ganska snabbt eftersom vi har fått dessa arbetsuppgifter och många fina människor att lära känna här i Mwanza.

Här är vi med vår handledare och föräldrar + mor- och farföräldrar på möte

En bajaj och vår trevliga chaufför!

Vår mötesplats

Ankor, höns, getter, apor, babianer och kor har vi haft sällskap av på mötena

Den gropiga vägen

Apor på stenen och människor redo för möte under mangoträdet

Barnhemmet Pamoja Måndagen 14.3

Det finns ett barnhem här i närheten som heter Pamoja. Där bor runt trettio pojkar i åldrarna 6-15 år. Dessa barn har hittats på gatan och tagits till Pamoja, eller så har de bott i familjer där det har varit stor risk för dem att hamna på gatan och då har de fått komma till Pamoja. Barnhemmet har som mål att pojkarna skall återförenas med sina familjer när det är möjligt. De berättade att flera av barnen som hade bott på Pamoja hade kunnat återvända till sina föräldrar. Pojkarna bor i ett litet hus där det finns ett gemensamt rum med soffor, en dator, en symaskin, hyllor med böcker, förvaring av fotbollar och leksaker m.m. De hade tre rum med ett skynke för dörröppningarna, där sover pojkarna. De lagar maten utanför barnhemmet under ett tak som är upprätt av träpålar. Där kokar de mat på öppen eld i stora grytor. De har även lite mark där de odlar så att de inte behöver köpa all mat, bredvid odlingen finns en liten damm där de har planterat fisk. Detta barnhem är inte stort alls, de har inte heller allt de behöver som t.ex. tillräckligt med muggar och tallrikar så att alla barnen kan äta samtidigt.
Man kan säga att dethär barnhemmet inte är rikt ekonomiskt. Dock är det rikt på kärlek, vi möttes av pojkarna som tog oss i hand och välkomnade oss. Alla var glada och de verkade ha en fin sammanhållning. Jag och Josefine hade beslutat att vi skulle köpa saft och kex med oss till pojkarna. Pengarna vi använde till detta var de pengar vi har tjänat hemma i Finland när vi sålt hemmagjorda handtvålar till vänner och bekanta samt till personalen i vår skola. Dethär var det första vi gjorde med de pengarna och det var otroligt uppskattat. Vi satt i en soffa och blandade saft i en stor hink, pojkarna var väldigt artiga och väntade på sin tur. När vi gav dem saft och tre kex så presenterade de sig och tackade.

Efter kex och saft bjudningen ville de dansa för oss. Samira och Julia, de andra två volontärerna var också med. Vi satt i sofforna och pojkarna trädde fram en i gången och dansade. De har en otrolig rytm i kroppen här, det är ingen skillnad på ung eller gammal för när musiken kommer på dansar de fantastiskt. Pojkarna dansade en bra stund, det finns även en liten flicka där som är granne till barnhemmet. Personalen berättade att den lilla flickan har varit på barnhemmet sen hon var kring ett år så hon hörde också hemma där. Man märkte på henne att hon stortrivdes när vi var på besök, hon dansade för oss, pussade oss på kinden och ville vara nära.
När vi varit där en bra stund och mannen som var ansvarig handledare berättat om barnhemmet så var det dags för oss att börja åka hemåt. Det blir mörkt här ca. 19.30 och då skall man helst inte röra sig ute på egenhand. Vi tackade för oss och funderade med handledaren att vi gärna skulle vilja komma på besök igen och ta med oss mat så att vi kan bjuda barnen på middag. Det var uppskattat och det kommer vi att göra. Barn här har en så fin utstrålning och är så positiva så det är verkligen roligt att träffa dem.

Pojkarna väntade snällt på sin tur när de skulle få saft och kex

Volontärerna och de flesta pojkarna

Här ser man storleken på barnhemmet

Helgen

Vi tänkte skriva ett inlägg om helgen som varit. Vi kommer att skriva mestadels om vårt arbete här men vi gör ju även saker på vår fritid. Det är ganska stor skillnad på helgerna och vardagarna här för oss. När vi är ute på arbetsfältet så är vi på landsbygden och träffar familjer som bor där. När vi är hemma och lediga befinner vi oss i centrum av staden och i den stadsdel där det bor många andra volontärer från Europa och andra världsdelar. Det finns också flera affärsmän här som antingen har egna företag eller arbetar med gruvarbete o.s.v. På hotellet och restaurangen Tila pia spenderar många sin fritid som är här och arbetar från andra länder. Det gör även vi. 

På fredag var det dags för ”fridaydinner”. Då tog vi på oss finkläderna och promenerade till en restaurang som var på en annan sida av området där vi bor. Det är väldigt fina hus när man promenerar en bit uppför backen där vi bor, när vi kom fram till restaurangen där vi skulle äta så var den strax intill Victoria sjön. Otroligt vacker utsikt och restaurangen hade asiatisk mat. Vi beställde och satt och åt. En kvinna som är bekant med oss kom också och åt middag, hon är från Europa men jobbar som lärare här. Det är trevligt att träffa människor som kommer från andra länder som också jobbar här, man får många tips på aktiviteter, ställen att besöka och annars bara någon att diskutera med det man upplever i landet.

När vi hade ätit klart skulle vi åka till Tila pia ”på en” som vi bestämde. Så blev det inte, ägarna till Tila pia kommer från Indien. De är otroligt vänliga och hjälpsamma här. När vi satt och pratade kom en av ägarna och bjöd in oss till en del av restaurangen som var avstängd med en skylt ”private party”. När vi kom in dit så hade de uppdukat libanesisk mat och berättade vad det var medans de fyllde våra fat med hummus, sallader, yogurtsåser,oliver,bröd m.m. När vi ätit det så fick vi friterad vaktel. Det skulle ätas med händerna och var väldigt gott kött. Vi vågar inte äta så mycket kött här när vi inte alltid är säkra på hur köttet har förvarats när det är så varmt. Men på Tila pia äter man kött, de har fantastisk mat. Det var också andra ungdomar på den privata bjudningen, från England, USA, Spanien, Nederländerna o.s.v. Vi spelade ett spel alla tillsammans och det var så trevligt när ägarna till stället också umgicks med oss. Vi blev också bjudna på efterrätt, friterade bananer med glass.

När vi ätit och umgåtts så tackade vi för en trevlig kväll och gick hem.

På lördag och söndag är det pooldag. Hotellet har en stor pool där vi solar och badar på helgdagarna. Det är skönt att kombinera denhär resan med både nytta och nöje. Det är också tur att alla vi volontärflickor tycker om att sola och bada så alla är helt med på att ligga och steka två dagar i veckan. Man kan också beställa mat och dricka till poolen så det är verkligen som en semester när man är där. På lördagskvällen var vi trötta och gick och lade oss tidigt. 

På söndag var det samma poolprogram men när vi kom hem körde vi ett träningspass på rummet. Man går mycket här och det är otroligt varmt, vi har ändå beslutat att vi skall försöka träna varje vecka för att hålla igång. 

Efter helgerna med fritid och program tillsammans med de andra volontärerna är vi taggade för den kommande arbetsveckan.

Victoria sjön

Josefine, Terese och de svenska volontärerna Samira och Julia

pooldag

Indisk middag