Terese och Josefine i Tanzania: Veckan

Denhär veckan har vi haft möten med familjer som har barn hemma som inte går iskolan. Som vi skrivit förr är staden uppdelad i olika wards, alla wards har streets och varje street har en chairman som är vald av människorna. De har förtroende för den personen och om det finns problem eller om någon behöver hjälp med något så vänder de sig till chairmannen. Av 17 streets har 4 streets blivit utvalda där vi skall träffa de 10 familjerna som har störst behov av stöd på varje street. Det är alltså 40 familjer som vi skall träffa. Denhär veckan har vi haft ett första möte med dem, chairmannen har bett att en ur varje familj kommer till hans hus och då har jag, Josefine och Kajuna åkt dit tillsammans med en socialarbetare. Familjerna har inte vetat varför de har blivit bjudna till chairmannen förrän vi har berättat vad det är vi gör. Vi har upplevt att de har blivit positivt överraskade och tacksamma när de väl fått reda på att vi skall stödja deras barn till skola samt handleda och hjälpa till i familjen.

När vi stödjer barnen till skola så betyder det att barnen får en skoluniform, väska, pennor, skor, suddgummi och annat material. Skolan är gratis men dessa skoluniformer och material stödjs de med. Vi skall anteckna vad barnen har av dessa saker som skor, byxor o.s.v. och det de inte har skall de få. Vi har ett papper där det står vad vi skall ta reda på allt från personuppgifter till vad barnen har på sig.

När vi åkt till mötena har vi först tagit en daladala till Buhongwa, sen har vi tagit en bajaj som är en sorts trehjulig mopedbil med öppna fönster. Det är ganska intressant att åka ut på landsbygden här, det är gropiga vägar så ibland är vi tvugna att stiga av och gå en bit så chauffören kommer sig fram genom stora gropar i vägen och om han fastnar blir vi tvungna att knuffa på. Det är smala sandvägar och runtomkring är det träd,buskar och odlingar vilket gör det svårt att se vart man är påväg, när vi kom till en plats där vägen delade sig ringde vi till chairmannen och frågade om vi skulle ta höger eller vänster. Vi fick till svar att vi skulle följa solen, problemet var att solen var exakt på mitten av vägarna så sådana gånger är det lite svårt. Det finns dock oftast människor att fråga vägen av så det har fungerat bra.

När vi kommit fram till chairmannens hem så har han placerat ut trädgårdsstolar under ett mangoträd, under alla fyra mötena med de fyra chairmännen har vi suttit under mangoträd i en ring. Vissa av familjerna sitter i gräset, på en presenning eller på stolar om det räcker åt alla. När vi kommit fram har vi hälsat på alla och skakat hand. Kajuna har delat ut ett papper så personerna får skriva ned vad de heter. På detta sätt får vi reda på vem som kan skriva. Det har varit ca 2 personer av 10 på varje möte. Det har varit många kvinnor som kommit och representerat sina familjer och några äldre män. Vi har fått reda på att i de familjer där de är i behov av stöd är det ofta mor och farföräldrar som tar hand om sina barnbarn. Det kan vara så att ena föräldern är ensamstående och inte orkar eller klarar av att ta hand om barnen så de lämnar dem till sina föräldrar. De andra som varit med på mötet har varit unga mammor med många barn som har svårt att försörja sin familj.

När vi presenterat oss och fått höra deras namn, så har Kajuna berättat om organisationen Ni hekima pekee och vad det är vi gör. Han berättar att vi kommer att ta reda på hur många barn de har som inte går i skolan och då skall vi ordna skolplats och skoluniform till barnen. Han berättar om att jag och Josefine kommer att göra hembesök med en handledare som kan deras språk. När vi gör hembesöken så vet familjerna nu att vi inte kommer för att rota i deras privatliv för att sedan föra det vidare vad vi fått reda på. De vet att kan anförtro sig och vi har tystnadsplikt. Han berättade också att om vi tar foton så kommer vi alltid att fråga lov. Om ett barn t.ex. är naket så ber vi någon att sätta kläder på barnet och sedan ta en familjebild. Om vi vill fotografera toaletterna t.ex. så är det endast för att ha det som hjälp om vi skall försöka förbättra toaletterna. Detta handlar om hygien och det skall vi hjälpa till med också. Familjerna har fått en bra bild av vad vi kommer att göra. De är positivt inställda till hembesöken.

Efter presentationen av oss och organisationen har de fått ställa frågor och komma med önskningar. På alla mötena har de velat ha råd och stöd av oss. Det är bra att de vill eftersom det är mest det vi kommer att kunna hjälpa till med. Vi kommer att handleda och diskutera fram lösningar tillsammans med familjerna. Skulle man komma och ge mat till alla familjer för en vecka skulle det hjälpa tillfälligt, men om man hjälper dem att hjälpa sig själva genom att komma på hur de skall klara sig på långsikt med skola, egen försörjning, mat, hygien, då bygger man upp en mer hållbar framtid. Vi fick också frågor om hur det är om ett barn inte vill gå i skolan, vad gör vi då. Vi svarade om det skulle vara så. Så diskuterar vi med barnet och försöker få fram orsaken till detta. Är det en lärare som de inte kommer överens med, är det något annat problem i skolan t.ex. Då pratar vi med skolan och försöker hitta en lösning. Går det inte, försöker vi hitta en annan skola dit barnet kan förflyttas. Det finns alltid lösningar. En annan fråga var om en familj har ett dövt eller stumt barn, kan de gå i skolan. Svaret var att i just det området finns inte en skola för dessa barn. Men om vi hittar flera döva eller stumma barn i området så kan vi ordna kvällsundervisning någonstans i området och om det skulle hittas 7 barn så är det tillräckligt för att bilda en klass. Vår teamleader som hållit i mötena har en lång erfarenhet av familjearbete och vi har verkligen haft en lärorik vecka med honom. Han ser verkligen alla på mötena och har bra svar på alla frågor som ställs.

Vi har nu konstaterat att 2 streets har lite bättre situationer. Vi har märkt det eftersom de har varit rena och haft hela kläder, de har inte varit undernärda, de har haft skor på fötterna. Området där de bor har varit ett bra område där de kan odla sin egen mat. De berättade själva att de klarar sig ganska bra på egen hand med maten de odlar eftersom det var 1 kvinna av 10 kvinnor som varit in till centrum av Mwanza. De andra har aldrig varit eller eventuellt en gång per år. Det de behöver på dessa områden är råd, det sa de själva när vi frågade vad de förväntar sig av oss.

De två andra områdena där vi haft möte har större behov av stöd. Det har vi märkt för det första på området, de har apor och babianer som vi själva har sett när de sprungit i fältet och ätit av det som odlas. Detta är ett stort problem att de inte kan odla mat åt sig p.g.a. djuren som äter upp det. Flera av personerna har varit smala, saknat skor, någon var funktionshämmad, vissa klagade på sjukdomar och vi har även stött på berusade personer och det framkom att alkoholproblem är vanligt i dessa områden. I dessa områden kommer vi inte kunna stödja ett barn till skola och sedan tro att det är bra så. Vi måste hjälpa hela familjen. Vi berättade för dem att en familj är ett team. Alla medlemmar måste vara friska och hjälpa till för att teamet skall fungera. Vi berättade att organisationen jobbar på ett sådant sätt, att när vi ser ett problem som behöver åtgärdas så hänvisar vi personen som behöver hjälp till någon organisation som hjälper med just problemet i fråga. Det finns organisationer här som hjälper undernärda barn t.ex. så hittar vi ett barn som behöver närning kan vi kontakta en sådan organisation.

Efter mötena har vi tagit en gruppbild och tackat för oss. Det har varit en bra vecka när vi fått möta familjerna på detta sätt. Det är mycket bättre att de har sett oss och fått veta vad vi skall göra istället för att vi skulle komma direkt till deras hem utan att de fått möta oss på detta vis först.

Nästa vecka har vi möte på måndag inom organisationen. Då skall vi planera hur vi skall gå vidare med familjerna. Det kommer att ta länge om vi skall börja med familjebesök till 40 familjer så det är på tal att vi skall ha nya möten med föräldrar som tar med sina barn så vi får ta uppgifter om barnen och få dom till skolan så de kan börja så snart som möjligt. Efter det skulle vi börja besöka familjerna och se vad de är i behov av.

Med denna vecka som start på vår praktik, kan vi nu konstatera att veckorna fram till sista maj när vi reser till Finland kommer att gå ganska snabbt eftersom vi har fått dessa arbetsuppgifter och många fina människor att lära känna här i Mwanza.