Middag på Pamoja

Vi skrev tidigare om ett barnhem som heter Pamoja. Där bor 24 pojkar i åldrarna 7-16 år. Vi besökte dem engång tidigare och hade med oss saft och kex som vi hade köpt för tvålpengarna. Som många av er vet hade Josefine och jag tillverkat handtvålar som vi sålde hemma i Finland för att få pengar att använda till barnfamiljer här i Mwanza. Vi ville även använda en del av pengarna till barnhemmet. Det är ett litet barnhem och de har inte så mycket pengar, inte ens till mat. Vi kontaktade en man i personalen och berättade att vi skulle komma och göra middag. Vi köpte 5 makaronipåsar, en plastpåse full med tomater, vitlök, rödlök och slickepinnar till alla barnen. Vi tog med kryddor och matolja hemifrån och åkte dit. När vi kom fram möttes vi av glada barn som genast var redo att hjälpa till med matlagningen. Pojkarna diskade ur stora kastruller och satte sig på huk och började hacka tomaterna och löken. När ingredienserna till såsen var klara så tände de eld på kvistar och gjorde upp en eld och placerade kastrullen på. När såsen var klar kokade vi makaronerna. Medan några pojkar hjälpte till med maten så spelade andra fotboll och lekte. Elin som också är volontär här spelade fotboll tillsammans med pojkarna som tyckte det var väldigt roligt att få visa upp sina fotbollstalanger. När maten var klar gick vi in i det lilla huset och alla satte sig ned på golvet för att vänta på sin matportion. Vi blir alltid lite häpna över hur artiga och duktiga pojkarna är, de tar hand om varandra och hjälper varandra på ett beundransvärt sätt. Kanuti, mannen i personalen som är ledare för barnhemmet har en dotter och en son som ofta är med på barnhemmet. De är själva barn och tycker det är roligt att ha så många kompisar där. Dottern hjälpte till med maten och det var hon som delade ut matportionerna och saften. Barnen åt med god aptit och vi frågade vad de äter på barnhemmet och vi fick veta att de oftast får endast ugali (en tjock majsgröt) eller ris. De hade dock inte haft pengar till ris på flera dagar, då frågade jag hur mycket ris kostar och sen gav jag pengar så de skulle få ris till några dagar. Direkt när de fick pengarna sprang ett av barnen iväg för att köpa riset. Det tycker jag var roligt att se att pengarna faktist gick direkt till ändamålet och att de ville visa mig att det inte går till något annat. Jag frågade också hur de gör för att pojkarna skall trivas på barnhemmet och hur de förebygger så att de inte återvänder till gatan där de kommer ifrån. Vi har förstått här att det är ganska komplicerat att få hem barn som har vant sig vid gatulivet eftersom de får ett annat tankesätt och de får smak på en frihet som inte går att få i ett hem. Kanuti förklarade att många i personalen har arbetat för andra organisationer tidigare och de har studerat och diskuterat orsakerna till varför barn rymmer från barnhem. De hade kommit fram till att det kan bero på att om man tar ett barn direkt från gatan, där de är vana att sova på kartong, tigga mat och pengar, ha egna vänner och områden där de rörs, friheten. Om man tar detta ifrån dem och placerar dem i ett rent rum med säng, kläder, garderob o.s.v. Och börjar bestämma över dem och ha regler när de skall vara hemma på kvällen, när de skall laga läxorna, hur de skall bädda sängen o.s.v. Då kan det vara stor risk för att barnen får en för stor chock och en för stor förändring så de helt enkelt återvänder till gatan där de fick bestämma själva. På Pamoja arbetar de därför på ett annat sätt. Det är ett litet hus, det är ingen lyx där, personalen bor där själva när de arbetar. De har arbetat hårt för att bevisa för barnen att de är en familj, det är inte personalen mot barnen utan snarare är det barnen som skall berätta för personalen hur de vill ha det i sitt hem. Personalen lär sig av barnen och tvärtom. De handleder barnen i vardagssysslor men barnen utför sysslorna själva som de önskar. Därför kan dessa barn laga sin egen mat, de kan ta hand om den lilla fiskedammen och grönsaksodlingen, de kan tvätta sina egna kläder. Eftersom de har blivit lärda hur man gör i samarbete med personalen. Det är en väldigt fin stämning där och man känner verkligen att de alla hjälper varandra och vill varandra väl. Pojkarna har kommit en så lång väg så när man ser dem kan man inte tänka sig att de någonsin skulle ha bott på gatan och man kan inte heller förstå riktigt hur de kan ha varit tvungna att lämna sina familjer. Så personalen och barnen på Pamoja är verkligen inspirerande. Det var en fin kväll för oss och roligt att maten blev lyckad.

Vårt eget arbete den här veckan består av familjebesök. Vi har tio familjer kvar att besöka nu och sedan skall vi titta över alla familjer och fundera vilka familjer som behöver mer stöd av oss. Vi skall också börja dela ut madrasser som vi har blivit sponsrade med av ett företag i Mwanza. Efter det så skall vi också köpa leksaker till barnen eftersom det är något alla saknar, de har inget att leka med. Vi har också några familjer som planerar att starta upp lokala caféer och deras idéer är bra och realistiska så vi skall fundera mer med dem hur vi kan hjälpa till och handleda. Vi återkommer om det i senare inlägg. Vi vill bara nämna en lite lustig händelse som hände i veckan på ett familjebesök. Vi besökte en familj med nio barn och mor- och farföräldrar. Som vi nämnt tidigare är de alltid välkomnade när vi kommer och tar fram stolar till oss och om de har något att bjuda på t.ex. kokt potatis så gör de det gärna. I den här familjen låg en liten kattunge på gården och jag frågade av vår tolk om vi kan ta kattungen i famnen och hålla den. Han frågade mormorn och det fick vi. När besöket var över kom de med en plastpåse till oss och vi frågade vad vi skulle ha i den. De tittade förvånat och sa: kattungen? Ni ville väl ha kattungen? Då fick vi snabbt förklara att vi ville ju bara hålla den i famnen en stund vi tänkte inte ta hem den. Efteråt skrattade vi åt kommunikationen i det här landet och vilka missförstånd det kan bli. Vi sa också att det är roligt hur hjälpsamma och vänliga alla är. De trodde verkligen att två okända personer kommer på besök och vill ta hem deras katt det första de frågar, och de gick med på det direkt. Katten fick stanna hos de nio barnen och vi begav oss hem, vi har redan en hund i vårt volontärhus och det räcker.

Flitiga kockar

Mellan matlagningen hann vi också leka lite med pojkarna!

 

26 portioner pasta med tomatsås

Skoluniformer

Senast som vi uppdaterade vår blogg så hade vi haft möte med personerna som leder wardet och vi besökte skomakaren och skräddaren. På onsdag var det äntligen dags för att dela ut skoluniformerna och skolmaterialet till 27 barn. Det var en lite stressig morgon eftersom kommunikationen i dethär landet inte är den bästa alla gånger. Vi var försenade eftersom en låda var opackad med skolmaterial som vi skulle hämta från centrum, två män som skulle vara med och dela ut uniformerna var försenade, vår tolk var försvunnen o.s.v. Vår teamleader Kajuna kom med en taxi till vår mötesplats och satt konstant i telefonen påväg till skolan där vi skulle möta familjerna. Familjerna hade väntat där i nästan två timmar så vi var oroliga att de skulle ha gett sig av innan vi hann fram. Så var det inte. När vi kom in i klassrummet med våra saker så sitter mammor, mor-och farföräldrar, pappor och barnen i skolbänkarna och ler. Det var först då när man såg de glada och hoppfulla minerna som man började förstå vad det är vi har kämpat för dessa veckor vi har varit här. Det har inte varit lätt alla gånger för oss att komma hit och få uppdraget att hitta barn från 40 familjer på landet och ta reda på om de går i skolan och hur familjesituationen ser ut o.s.v. Men vi såg den förmiddagen att vi har åstadkommit det första målet vi har här att stödja barnen till skolan. Det var jag, Josefine, Elin, Kajuna, vår tolk, en socialarbetare, två män från wardet som bestämmer i området som var med och delade ut uniformerna. Skomakaran och skräddaren var med också eftersom de hade koll på uniformerna. Vi gjorde så att skräddaren tog en uniform, ropade upp barnets namn, skomakaren gav skorna, jag gav två blyertspennor, suddgummi, linjal, 10 skolhäften eftersom de läser 10 ämnen. När barnet fick materialet och uniformen så gav ledaren för wardet skolväskan. Efteråt ställde barnet sig så att Josefine kunde ta ett foto. Det var mycket högtidligt och man såg hur spännande det var för barnen att ta emot sakerna. Alla barn som vi hade på vår lista var där och fick uniformerna och det gick bra med allt. Efteråt höll ward ledaren ett tal till barnen och föräldrarna och i talet framkom det att han själv är tacksam för att deras område har fått chansen att bli hjälpta. Han sade även att det är upp till föräldrarna nu att verkligen ta denhär chansen som vi ger dem och deras barn för att skapa en bättre framtid. Dethär är början och en bra början, sade han. Efter hans tal ställde sig en av mammorna upp för att tacka oss alla från föräldrarna, hon sa även till föräldrarna att de nu skall se till att ta emot hjälpen och stödet och hjälpas åt så att barnen får en bra framtid. 

Det var en mycket rörande förmiddag för oss. Man fick blinka bort tårarna med jämna mellanrum när man såg hur glada barnen var för att ta emot sakerna och hur glada deras föräldrar var när de kom tillbaka till dem och visade vad de hade fått. Denhär dagen påminde oss verkligen hur lyckligt lottade vi är att vi får göra vår praktik här. 

Resten av förra veckan gjorde vi familjebesök, vi hann med tre familjer och där pratade vi med mammorna om deras situation, hur många barn de har, om de arbetar med något, hur huset är, vad de saknar o.s.v. Vi var till en familj där de hade svårt att öppna sig, det pågår något under ytan där som vi inte riktigt fick svar på. Vi funderar nu tillsammans med vår chef hur vi kan jobba med den familjen för att nå fram till familjemedlemmarna. Vi kommer att göra fler familjebesök dit så att de får ett förtroende till oss och så att vi kan handleda dem till en bättre situation. På fredag var jag, Josefine och Elin med Kajuna på kontoret. Vi uppdaterade organisationens hemsida www.nihekimapekee.blogspot.com . Den hade inte uppdaterats på ett tag så vi kom överens om att på fredagar skall vi jobba från kontoret och uppdatera organisationens blogg så att sponsorer och andra personer kan följa med vad som händer här. På onsdag denhär veckan skall vi till en annan by och ta måtten av barnen där som vi skall stödja till skola. Vi kommer även att fortsätta med familjebesök till resten av familjerna för att sedan diskutera hur vi skall arbeta vidare sen när alla barnen är iskolan och vilka familjerna är som behöver mest stöd av oss. 

Slutligen vill vi passa på att tacka de personer som länkar vår blogg på sina bloggar, delar på facebook o.s.v. Det är roligt att ni är intresserade av vår resa och vi hoppas att vi kan inspirera andra att åka som volontärer i framtiden. Vi tackar speciellt www.tidstjuven.com och http://bettina-e.blogspot.fi/ som nämnde vår blogg på sina bloggar.

 

Safari

Hej! Vi skrev inte ett blogginlägg förra veckan eftersom arbetet vi gjorde var liknande som veckan före. Familjebesök i en ny by och där skrev vi upp familjernas namn och hur många barn som inte går iskolan. 

På torsdag åkte vi till Serengeti på safari Josefine och jag. När man är i Tanzania så är det ett måste att åka på safari för att se vildmarken och alla djuren. Vi åkte på torsdag och bodde på ett lyxigt ställe där vi hade ett eget hus med egen pool. Det är lågsäsong nu eftersom det är regnperiod så det var inte så många andra människor på området. På fredagen åkte vi in till nationalparken och vi körde ca. 2 timmar och under den färden hade vi turen med oss och fick se ett lejon, krokodiler och flodhästar. Serengeti nationalpark är mycket stor så man kör långa sträckor och ser djur på vägen nu som då. Jag har själv varit på safari förut i Kenya i lake Nakuru och Masai mara. De två nationalparkerna är mindre så där ser man djuren oftare och behöver inte köra så långt. Det som är bra med Serengeti är att det är så pass stort så man ser att djuren verkligen lever fria och inte har en massa turister runt sig med kamerorna. När vi hade kört in i nationalparken kom vi till ett fint ställe som heter Mbalageti där vi skulle bo. Vi bodde igen i en fin stuga där med utsikt över savannen. På natten när vi sov kunde man höra lejonrop nedanför huset och på morgonen sa personalen att lejonet hade verkligen varit nära. Så det var en spännande upplevelse att övernatta där. På lördag hade vi en safaribil och en guide med lång erfarenhet som tog med oss till mittpunkten av Serengeti där man kan se de flesta djur. Vi hade igen turen med oss och fick se en leopard som låg uppe i ett träd. Leoparder och geoparder är svåra att få syn på så det var roligt att se den. Resten av dagen körde vi runt och såg gaseller, gnuer, apor, babianer, bufflar, lejon, elefanter, giraffer, hyenor, zebror, vårtsvin o.s.v. Så vi såg allt vi ville se. 

Vi hade även nöjet att få se "wildbeest migration". Det är när miljontals gnuer förflyttar sig för att alltid få färskt gräs och färskt vatten att dricka. Ett stort antal zebror följer också med dem. De förflyttar sig i takt med hur regnperioden flyttar sig under året. Det är alltså miljontals djur som går i långa led. De sade att vi hade tur som såg dem nu, de brukar normalt börja förflytta sig senare på våren men iår är de tidiga. Det finns människor som betalar mycket pengar för att få se dem flytta men som missar dem, så vi var verkligen där vid rätt tidpunkt.   

På söndag åkte vi hem tillbaks. Vi bor ca 2 timmar från Serengeti.

På måndag var det tillbaka till verkligheten och då hade vi måndagsmöte. Vår  "teamleader" var inte med på mötet eftersom han hade fullt upp med att ordna upp ett problem vi hade i vårt volontärhus. Vattnet var avstängt så han ordnade det. Vi andra pratade om föregående vecka och kommande vecka. 

Idag hade jag och Josefine tillsammans med vår tolk och personerna som arbetar och bestämmer över distriktet där vi arbetar. Vi informerade dem om vårt arbete hittills och hur vi kommer att fortsätta. Efter mötet åkte Kajuna och vi två till skomakaren och skräddaren för att se hur det går med skoluniformerna och skorna. Imorgon är 27 uniformer klara och då skall vi dela ut dem till barnen från två av byarna så att de kan börja skolan. Barnen här har lov nu två veckor så det passar bra för barnen att börja efter lovet nästa vecka. Vi åkte också in till centrum och köpte pennor, skolhäften,linjaler, suddgummin och pennvässare till alla barn. Det blir en rolig dag imorgon när vi får ge skolsakerna till barnen. Familjerna kommer att komma till en plats där vi skall träffas och en man som sitter i ledningen för distriktet kommer att vara med och dela ut sakerna så det blir riktigt högtidligt. Vi uppdaterar igen i slutet av veckan med bilder från utdelningen.

Vattnet var så högt så vi kunde inte åka med bil enda fram, så vi var tvugna att gå över en lång hängbro där bilar väntade på andra sidan på oss.

Soluppgång över savannen där vi bodde

Skräddaren som är i full gång med att sy skjortor åt skolbarnen

Skolväskor