Middag på Pamoja

Vi skrev tidigare om ett barnhem som heter Pamoja. Där bor 24 pojkar i åldrarna 7-16 år. Vi besökte dem engång tidigare och hade med oss saft och kex som vi hade köpt för tvålpengarna. Som många av er vet hade Josefine och jag tillverkat handtvålar som vi sålde hemma i Finland för att få pengar att använda till barnfamiljer här i Mwanza. Vi ville även använda en del av pengarna till barnhemmet. Det är ett litet barnhem och de har inte så mycket pengar, inte ens till mat. Vi kontaktade en man i personalen och berättade att vi skulle komma och göra middag. Vi köpte 5 makaronipåsar, en plastpåse full med tomater, vitlök, rödlök och slickepinnar till alla barnen. Vi tog med kryddor och matolja hemifrån och åkte dit. När vi kom fram möttes vi av glada barn som genast var redo att hjälpa till med matlagningen. Pojkarna diskade ur stora kastruller och satte sig på huk och började hacka tomaterna och löken. När ingredienserna till såsen var klara så tände de eld på kvistar och gjorde upp en eld och placerade kastrullen på. När såsen var klar kokade vi makaronerna. Medan några pojkar hjälpte till med maten så spelade andra fotboll och lekte. Elin som också är volontär här spelade fotboll tillsammans med pojkarna som tyckte det var väldigt roligt att få visa upp sina fotbollstalanger. När maten var klar gick vi in i det lilla huset och alla satte sig ned på golvet för att vänta på sin matportion. Vi blir alltid lite häpna över hur artiga och duktiga pojkarna är, de tar hand om varandra och hjälper varandra på ett beundransvärt sätt. Kanuti, mannen i personalen som är ledare för barnhemmet har en dotter och en son som ofta är med på barnhemmet. De är själva barn och tycker det är roligt att ha så många kompisar där. Dottern hjälpte till med maten och det var hon som delade ut matportionerna och saften. Barnen åt med god aptit och vi frågade vad de äter på barnhemmet och vi fick veta att de oftast får endast ugali (en tjock majsgröt) eller ris. De hade dock inte haft pengar till ris på flera dagar, då frågade jag hur mycket ris kostar och sen gav jag pengar så de skulle få ris till några dagar. Direkt när de fick pengarna sprang ett av barnen iväg för att köpa riset. Det tycker jag var roligt att se att pengarna faktist gick direkt till ändamålet och att de ville visa mig att det inte går till något annat. Jag frågade också hur de gör för att pojkarna skall trivas på barnhemmet och hur de förebygger så att de inte återvänder till gatan där de kommer ifrån. Vi har förstått här att det är ganska komplicerat att få hem barn som har vant sig vid gatulivet eftersom de får ett annat tankesätt och de får smak på en frihet som inte går att få i ett hem. Kanuti förklarade att många i personalen har arbetat för andra organisationer tidigare och de har studerat och diskuterat orsakerna till varför barn rymmer från barnhem. De hade kommit fram till att det kan bero på att om man tar ett barn direkt från gatan, där de är vana att sova på kartong, tigga mat och pengar, ha egna vänner och områden där de rörs, friheten. Om man tar detta ifrån dem och placerar dem i ett rent rum med säng, kläder, garderob o.s.v. Och börjar bestämma över dem och ha regler när de skall vara hemma på kvällen, när de skall laga läxorna, hur de skall bädda sängen o.s.v. Då kan det vara stor risk för att barnen får en för stor chock och en för stor förändring så de helt enkelt återvänder till gatan där de fick bestämma själva. På Pamoja arbetar de därför på ett annat sätt. Det är ett litet hus, det är ingen lyx där, personalen bor där själva när de arbetar. De har arbetat hårt för att bevisa för barnen att de är en familj, det är inte personalen mot barnen utan snarare är det barnen som skall berätta för personalen hur de vill ha det i sitt hem. Personalen lär sig av barnen och tvärtom. De handleder barnen i vardagssysslor men barnen utför sysslorna själva som de önskar. Därför kan dessa barn laga sin egen mat, de kan ta hand om den lilla fiskedammen och grönsaksodlingen, de kan tvätta sina egna kläder. Eftersom de har blivit lärda hur man gör i samarbete med personalen. Det är en väldigt fin stämning där och man känner verkligen att de alla hjälper varandra och vill varandra väl. Pojkarna har kommit en så lång väg så när man ser dem kan man inte tänka sig att de någonsin skulle ha bott på gatan och man kan inte heller förstå riktigt hur de kan ha varit tvungna att lämna sina familjer. Så personalen och barnen på Pamoja är verkligen inspirerande. Det var en fin kväll för oss och roligt att maten blev lyckad.

Vårt eget arbete den här veckan består av familjebesök. Vi har tio familjer kvar att besöka nu och sedan skall vi titta över alla familjer och fundera vilka familjer som behöver mer stöd av oss. Vi skall också börja dela ut madrasser som vi har blivit sponsrade med av ett företag i Mwanza. Efter det så skall vi också köpa leksaker till barnen eftersom det är något alla saknar, de har inget att leka med. Vi har också några familjer som planerar att starta upp lokala caféer och deras idéer är bra och realistiska så vi skall fundera mer med dem hur vi kan hjälpa till och handleda. Vi återkommer om det i senare inlägg. Vi vill bara nämna en lite lustig händelse som hände i veckan på ett familjebesök. Vi besökte en familj med nio barn och mor- och farföräldrar. Som vi nämnt tidigare är de alltid välkomnade när vi kommer och tar fram stolar till oss och om de har något att bjuda på t.ex. kokt potatis så gör de det gärna. I den här familjen låg en liten kattunge på gården och jag frågade av vår tolk om vi kan ta kattungen i famnen och hålla den. Han frågade mormorn och det fick vi. När besöket var över kom de med en plastpåse till oss och vi frågade vad vi skulle ha i den. De tittade förvånat och sa: kattungen? Ni ville väl ha kattungen? Då fick vi snabbt förklara att vi ville ju bara hålla den i famnen en stund vi tänkte inte ta hem den. Efteråt skrattade vi åt kommunikationen i det här landet och vilka missförstånd det kan bli. Vi sa också att det är roligt hur hjälpsamma och vänliga alla är. De trodde verkligen att två okända personer kommer på besök och vill ta hem deras katt det första de frågar, och de gick med på det direkt. Katten fick stanna hos de nio barnen och vi begav oss hem, vi har redan en hund i vårt volontärhus och det räcker.

Flitiga kockar

Mellan matlagningen hann vi också leka lite med pojkarna!

 

26 portioner pasta med tomatsås